Kungamördaren Johan Jacob Anckarström 1762-1792.
Kungamördaren Johan Jacob Anckarström
1762-1792.
Till en av de mest omtalade personer som bott i Engeströmska huset hör Johan Jacob Anckarström född 1762, Gustav III:s mördare. Om kungamördaren Anckarströms vistelse i Visby och livet i Engeströmska huset vilket han bebodde som gäst 1790 ges en levande skildring delvis baserad på arkivalier i Pelle Sollermans historiska gotlandsroman Puktörnet som kom ut 1992.
Anckarström inledde sin bana som militär, tog avsked med kaptens grad 1783 och kom därefter att ägna sig åt lantbruk och penningutlåning. Den 16 mars 1792 utförde han vid en operamaskerad i Stockholm ett attentat mot Gustav III. Anckarström avlossade ett skott mot kungens rygg på nära håll, vilket medförde kungens död tretton dagar senare.
Den utredning som genomfördes gav vid handen att Anckarström handlade på uppdrag av flera andra konspiratörer, av vilka generalen Carl Fredrik Pechlin var den ledande.
Till de som drabbades av följderna av mordet hörde även Jacob von Engeström, kansliråd och hattpartist vilken efter mordet häktades och dömdes för revolutionär sammansvärjning till tre års fängelse och förlust av ämbetet. Hans släkting Johan von Engeström dömdes till ett års suspension från sin tjänst för sannolik kunskap om mordplanerna.
Redan ett år före sammansvärjningen hade Anckarström åtalats för nedsättande tal om Gustav III, men åtalet kom dock av för oss idag obekanta skäl att läggas ned. Anckarströms motiv till mordet var såväl politiska som rent personliga. Dels delade han oppositionsmännens motvilja mot den kungliga maktkoncentrationen, dels ansåg han sig själv drabbat av kungens skattelagstiftning.
Det synes som om han understötts av grevarna Claes Horn och Adolf Ribbing i sina planer på att undanröja kungen.
Anckarström dömdes till döden och avrättades efter skamstraff genom halshuggning och stegling den 27 april 1792. Ätten Anckarström antog samma år namnet Löwenström
"Han lade sig lugnt ner med huvudet
mot stupstocken och högerhanden mot ett annat block.
Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst
bödelns stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet
och handen från kroppen, vilken därpå fick ligga där den låg
en stund och sedan vändes på rygg så att blodet skulle rinna
av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med
bröd och brännvin.
De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut
hjärtat och inälvorna och stoppade dessa tillsammans med
könsdelarna i en påse som grävdes ner under galgen. Kroppen
styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En
lång spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna
klättrade upp på en stege med detta och spikade fast det vid
galgen med många hammarslag. Handen spikades upp därunder, och
därmed var skådespelet över."
Skådespelet utspelade sig på galgbacken utanför Skanstull och killen som råkade illa ut var Jacob Johan Anckarström, som den 16 mars 1792 satt några kulor i Gustaf III på en maskerad. Det är den 27 april och det är Anckarströms släkting Carl Christopher Gjörwell som berättar om sin tidigare skyddslings hädanfärd.
Men Anckarström mötte, tack och lov, inte sin skapare med tom mage. Han hade fått en rejäl frukost, bestående av bröd, mjölk och två kotletter, men framförallt hade han fått den sista supen.
Av gammal tradition stannade alltid bödelns kärra vid Källaren Hamburg mitt på Götgatan på sin färd söderut mot galgen. Där fick den dödsdömde kliva in på krogen och motta en sup av krogvärden. En färdknäpp mot evigheten. När supen var urdrucken tog värden tillvara glaset, ristade in den dödsdömdes namn i det och placerade det i ett blått skåp inne på krogen. Allt medan den dödsdömde, förhoppningsvis stärkt i både kropp och själ, fortsatte de sista kilometrarna i sitt liv.
I dag är både glassamlingen och Källaren Hamburg borta. Krogen låg där teatern Göta Lejon nu ligger. Nära hörnet av Folkungagatan och Götgatan. Trähuset som rymde krogen revs 1912, men glassamlingen var borta redan 1868. Att huset är rivet kan man väl smälta, men det hade varit intressant att få beskåda den ansenliga och smått morbida glassamlingen.
Om avrättningen, av Mats Areskoug TM
Johan Jacob Anckarström, konungamördare. Född på Lindö gård i Roslagen d. 11 maj 1762. Föräldrar: öfverstelöjtnanten Jakob Johan Anckarström och Hedvig Ulrika Drufva.
Vid femton års ålder antagen till page vid kungliga hofvet, utnämndes A. 1778 till fänrik vid konungens lifgarde. Han tog 1783 afsked med kaptens rang. Under en resa till Gotland 1790 anklagad för lastligt tal om konungen, begaf han sig till Stockholm, där han tillbragte vintern. Men han blef, då han följande våren icke godvilligt inställde sig till rannsakning, under sträng bevakning afförd till Gotland, där han likväl blef frikänd på grund af bristande bevisning. Denna händelse, vid hvilken A. förblandade den exekutiva makten med konungens person, de vid denna tid rådande revolutionära idéerna och en mängd adelsmäns förbittring öfver säkerhetsakten, uppväckte, enligt hvad A. själf påstår i sin bekännelseskrift, ett dödligt hat emot konungen och gjorde honom till ett villigt verklyg i deras händer, som sammansvurit sig emot konungens lif. Länge passade han på tillfälle att mörda konungen, men fann ej något sådant lämpligt förrän d. 16 mars 1792.
Gustaf III, som hade tillbragt den dagen på Haga, kom klockan åtta på aftonen till staden, bevistade franska komedien och begaf sig därefter till sina rum i operahuset, för att supera med några kavaljerer och sedan bevista maskeradbalen. Under supén fick konungen ett bref, som han bröt vid bordet och genomögnade. Det var utan namn och skrifvet på franska, samt innehöll hufvudsakligen, att hans lif vore i fara, att flera personer med förtrytelse sett att den till fredagen i föregående vecka utsatta maskeraden blifvit inställd och att de ämnade begagna sig af hans besök på balen till utförande af sina hemska planer. Baron Essen, för hvilken konungen efter supén visade brefvet, afstyrkte honom på det ifrigaste att gå ned på maskeraden, men Gustaf, som flera gånger tillförne fått mottaga dylika anonyma varningar, föraktade äfven denna. Klockan mellan 11 och 12 på natten begaf sig konungen, åtföljd af baron Essen, i sin lilla loge, hvarifrån han omaskerad en stund betraktade de få masker som voro samlade. Som han af alla kunde ses, men ingenting hände, styrktes han ännu mer i sin öfvertygelse, att varningen blott var ett skrämskott. Han återvände då till sina rum, tog på sig mask och domino och nedsteg med Essen i redutt-salen, gjorde med honom en tur och ingick i foyern. När han återkom därifrån, omringades han af en hop svarta masker, af hvilka en (Horn) slog honom på axeln och sade på franska: »God dag, vackra mask!» A. passade då på tillfället, smög sig tätt bakom konungen och sköt honom ett pistolskott i vänstra sidan af ryggen. Konungen kastade sig blixtsnabbt åt sidan och ropade: »Ah! Je suis blessé, tirez-moi d'ici et arrêtez-le». I samma stund hördes rop att »elden är lös» och flera masker rusade åt dörrarna; men Essen hade redan befallt att de skulle stängas. Konungen uppbars på sina rum och polismästaren, lagman Liljensparre lät alla demaskera sig och upptecknade deras namn. Man fann i salen den afskjutna pistolen jämte en annan, som ännu var laddad, och en stor köksknif med slipad egg. Dessa saker röjde mördaren och A. greps följande morgon i sin bostad. Han bekände sig skyldig redan vid första förhöret, men nekade i början envist till att några andra voro medvetna om mordet. När han sedan fick veta att Horn och Ribbing, hvilka han gifvit del af sitt förehafvande, voro häktade, aflade han en fullständig bekännelse.
Genom hofrättens dom d. 16 april dömdes A. förlustig ära och gods, att mista högra handen, halshuggas och steglas, sedan han likväl till straffets skärpande tre dagar å rad på olika torg stått två timmar i halsjärn och därpå af bödelsknekten med fem par spö blifvit hudstruken. Hans afrättning ägde rum d. 27 april 1792.
Gift 1783 med Gustaviana Elisabet von Löwen. Hans ättemän antogo namnet Löwenström.
Kungamördaren Johan Jacob Anckarström
föddes 1762, avrättades 1792.
Här avbildas hans adelsvapen i en samtida vapenbok.